Just idag är jag...

Halli hallå alla fina.

Hur lever livet med er, en sån här underbar höstdag?

Här är det väl lite si och så. Jag har fått ännu mer ont i ryggen, efter den här förkylningen som jag haft. Så idag fick jag tummen ur röven och gick till min läkare, med mycket vånda och ångest kan jag lova. För efter ett sipmöte om mig som min läkare var med på, så skulle jag gå till honom för att få en kortison spruta. Å det bemötandet jag fick av honom, vid det läkarbesöket var inte mänskligt. Han hälsade knappt på mig och han tvättade mig inte där han skulle sätta sprutan. Å när jag bad honom att kolla på min rygg, så sa han bara "Ja det där får du väl ta med en sjukgymnast." Å  det var inte med en trevlig ton han sa det. Robban var med på detta läkarbesöket och han trodde varken sina ögon eller öron. Så på nästa sipmöte vi var på, så var inte min läkare med, men det var däremot vårdsamordnaren. Så jag berättade hur jag hade upplevt besöket och sa att jag behöver nog ta nya sprutor i det närmaste. Å hon svarade med glimten i i ögat, men då vill du gå till en annan läkare va?

Så idag tog jag mig iallafall upp till sjukhuset och döm om min förvåning, så tog han mig i hand när jag kom dit och han skrev ut muskelavslappnande till mig och sa med en helt annan ton "det här borde göra susen för din rygg, men har det inte blivit bättre till på måndag, så rekommenderar jag dig att kontakta sjukgymnasten." Så han hade nog fått sig en liten känga, kan jag tänka mig.

Malte fyller år idag också 11år redan, herre jösses vart tar tiden vägen? Min lilla pojke är inte så liten längre. Detta är den första födelsedagen som vi inte kan vara tillsammans och det känns för jävligt rent ut sagt. Det var samma sak när Mälwin fyllde år, det var första gången vi inte fick fira tillsammans med honom också. Men jag hoppas verkligen att det blir den första och sista födelsedagen som vi inte firar tillsammans. Men visst gör det ont såna här dagar och man saknar dom extra mycket och man bannar sig själv för att det är som det är.

Nu ringde Malte precis upp mig nu, det är inte lätt att få tag på honom annars. Men jag sjöng vår födelsedagssång, happy birthday to you, du bor på ett zoo, du ser ut som en apa och du stinker som en sko. För honom och frågade vad han hade fått i födelsedagspresent, men det hade han inte fått några än. Så jag frågade vad han önskat sig å han svarade en orange PlayStation 4 kontroll. Å utav oss önskar han sig en vit kontroll eller pengar och utav släkten önskar han sig en telefon. Så vi får se vad födelsedagsharen kommer med för något.

Dom kommer ju hem den 26 och jag längtar som en tok efter dom.

Nu ska jag börja med maten, så det är dags att avsluta här nu.

Tack för att ni läser.

Puss och kram och kärlek.

✌️❤️🏳️‍🌈

 

                                              

Yttrandefrihet..

Halli hallå alla fina.

Hur står det till i höstkylan.

Idag snöade det lite här i Nässjö, fy fan säger jag bara, det lär bli en lång vinter. Jag är varken en sommar eller vinter människa, jag är mer än höst och vår tjej.

Idag ringde soc till mig och vi pratade lite om umgänget över julen och hur sipmötet med Malte hade gått och lite sånt. Men sen sa hon något som fick mig att nästan slå bakut. Jo hon sa att det har ju fram kommit att du har en blogg också, där du skriver ut ganska detaljerat om ditt liv. Och vi är rädda för hur dina barn ska reagera en gång, sen när dom får kännedom om den. Å likadant för dig Lena, så att du inte får några elaka kommentarer eller så, för det finns ju näthatare.

Jag sa det till henne att jag har bloggat sen 2006 och jag kommer inte att sluta nu. För mitt mål är att få ihop en bok av min blogg. Jag skriver min blogg för att jag ska kunna hjälpa andra +att jag kanske kan få tips och råd själv. Jag har aldrig fått några elaka kommentarer på min blogg, snarare tvärtom. Jag har fått mycket kärlek och stöd här inne.

Jag älskar min blogg, jag älskar verkligen att skriva av mig här inne. Javisst skriver jag om mina barn och mitt liv, men det här är en del av mig och vårat liv.

Det som känns värst med det här, är att det är någon i min närhet som sagt det till soc. Det gör mig ledsen, att den personen inte vågade ta det med mig först.

Mina barn är mitt liv och jag älskar dom över allt annat och jag skulle aldrig någonsin skriva något som skulle kunna göra dom illa.

Men som sagt vi har yttrandefrihet i Sverige, så min blogg kommer jag att fortsätta skriva.

Å det sa jag till soctanten också och då sa hon bara - Ja  det är klart att du ska fortsätta skriva, men va rädd om dig bara.

Jag skäms inte över mitt liv och jag skäms inte över min blogg.

Tack för att ni läser.

Puss och kram och kärlek.

✌️❤️🏳️‍🌈

 

                                              

Skriverier

Halli hallå alla fina. Hur är läget idag?

Här är det inte så där jätte bra, jag ligger här under täcket, med pyjamas, fleecetröja, termostrumpor och ändå fryser jag. Febern ligger på 38,4 idag och jag har typ inte fått någon sömn alls inatt. Jag somnade vid 4 på soffan och sov till halv 8. Jag har haft sån feberfrossa att det finns inte.

Men nog om det!

Det var en som frågade mig om varför jag skriver ut allt på min blogg. Min första tanke var att det ska väl du skita i. Om min blogg stör dig så läs den inte!

Men som jag skrivit så många gånger förr, så skriver jag min blogg dels för att dela med mig av mina erfarenheter och dels för att jag kanske kan få råd av någon, som varit i samma situation som jag.

Jag skriver inget ont om någon och jag använder inte min blogg för att komma åt någon. Bloggen är en slags ventil för mig, där jag får skriva av mig mina tankar. Jag har bloggat till och från sen 2007 och jag tänker inte sluta nu. Bloggen hjälper mig att få perspektiv på saker och jag mår bra av att skriva här.

Alla som känner mig, vet att jag alltid tyckt om att skriva och jag tror inte att dom tycker det är konstigt att jag skriver här.

Det känns nästan som att jag föddes med en penna i handen. För jag har alltid haft ett behov, av att förmedla mig via skrift.

När jag var barn och tonåring så skrev jag en jävla massa dikter och ett par gånger har jag vunnit novell tävlingar. Och sen har jag vunnit en insändare i Amelia, där vann jag faktiskt en parfym och ett  nagellack.

Jag har alltid uttryckt mig i text och det kommer jag alltid att göra. Å visst jag lämnar ut mig själv och mitt liv, men jag gör det på mina villkor och jag skriver bara det jag tycker är relevant och intressant. Sånt som någon kan ha nytta av eller som jag kan få tips och råd om.

Jag skriver också om det hänt något särskilt, både bra som dåliga saker. Jag skriver när jag är glad, ledsen, arg eller uppgiven.

Jag älskar att formulera mig i text och jag vet att jag är bra på det också!

Så jag hoppas att du fått svar på din fråga nu.

Tack för att ni läser.

Puss och kram och kärlek

✌️❤️🏳️‍🌈


 

                                                        

Det kostade mer än det smakade.

Halli hallå, alla fina. Hur lever livet med er?

Här är det bara bra!

Jag har tänkt väldigt mycket, på en kommentar jag fick på ett inlägg.

Det var en som skrev "tänk på att din syster också kan ta stopp, att skriva en massa fina saker på en blogg, kan vem som helst. Men att mena det är något helt annat."

Jag blev först jätte ledsen när jag läste den kommentaren. Å sen blev jag lack. Men så har jag legat och grubblat över den, i ett par nätter.

Så jag bestämde mig för att skriva en kommentar tillbaka. Å sen skrev min bästa vän en väldigt arg kommentar. Å då beslutade jag mig för att ta bort hela bloggen i från fejjan. Jag vill inte ha en massa bråk, det är inte därför jag skriver. Jag skriver det som känns rätt just då.Men den finns fortfarande kvar på bloggsidan.

Men som sagt, detta är något jag grubblat mycket över och jag vet att det är sant, det hon skrev. 

Min syster har tagit stopp och vi har inte alls samma relation idag, som vi hade för ett par år sen. Å jag förstår varför hon är "mätt" på mig. Hon har fått ta emot mina barn, vid åtskilliga tillfällen och bara anpassa sig till det. Hon har egna barn, som också har varit tvungna att anpassa sig. Först kommer 3 barn dit, helt plötsligt. Sen åker dom hem, lika plötsligt. Sista gången var nog värst, när dom hade Mälwin hos sig, medans jag låg inlagd på psyk. Alla visste att han skulle fosterhemsplaceras, utan Mälwin. Tänk va jobbigt att gå och bära på en sån sak och samtidigt hålla ihop familjen + hålla ihop sig själv.

Detta är nog det värsta jag utsatt min syster för, tror jag iallafall.

Det finns många historier att berätta om hur jag har bettet mig, när jag varit både full och påverkad av annan skit, då min syster kommit till undsättning. Å detta har alltså pågått under flera år

Så jag förstår att hon är mätt på mig och allt som har med mig att göra.

Jag vet vad jag har ställt till med och jag vet också att det är jag som får städa upp efter mig.

Jag saknar den tiden när jag kunde ringa till min syster, bara för att tjöta skit. Jag saknar våra promenader, jag saknar att kunna skicka ett sms, när vi kollade på greys å bara skriva dr Hunt. Å hon visste vad jag menade. Jag tittar inte ens på greys längre! Jag saknar tiden när det var hon och jag mot världen. Jag visste att jag kunde ringa henne när som helst, om det hade hänt något? Å hon visste att hon kunde ringa mig när som helst, om det var något som hänt.

Men så bröt någon skit ut på mig, jag utvecklade ett beroende! Ett beroende som kostade mer än det smakade. Jag har förlorat allt!

Jag har förlorat mina barn, jag har förlorat min syster och min bästa vän, jag har förlorat min röst. Att jag förlorat min röst innebär att jag förlorat min större del av sociala kontakter. Plus att jag är rädd för att söka jobb och såna grejer. Så jag går miste om väldigt mycket.

Jag vet inte om det någon gång kommer att bli som vanligt mellan mig och min syster. Men jag hoppas att jag någon gång kommer att återfå hennes förtroende igen. Men jag vet också att jag kommer, att få gå en hård och lång väg dit.

Det här var mina tankar om den kommentaren!

Tack för att ni läser.

Puss och kram och kärlek

✌️❤️🏳️‍🌈

 

                                                         

                                            


  

         

En omvänd blogg!

 

                                                          


                                                                       


Halli hallå alla fina, hur står det till med er?

Här är det febrigt och förkylt, men det hör väl årstiden till.

Men trots förkylningen, så känner jag mig ganska lycklig just nu.

Å det var det som var tanken med denna bloggen, att skriva om sånt som gör mig glad och lycklig.

För de senaste bloggarna har varit väldigt känslomässiga och handlat om sånt som gör mig ledsen, inte allt jag skrivit, men mycket av det.

Bara en sån sak som att jag får gå och hämta lillan på skolan, det gör mig lycklig och stolt givetvis. Vem hade inte blivit stolt, om man möter upp en sån skön liten dam och hon kommer emot en med ett stort leende.

Jag är också lycklig över att min och Linnéas relation har blivit starkare och att hon vågar prata med mig om saker hon inte velat prata om innan. Att hon kommer hit minst en gång i veckan och har egentid med sin gamla mamma. Å på söndag ska vi hem till henne och hälsa på. Det är också en grej jag är väldigt tacksam över och det är att min syster alltid välkomnar oss hem till dom. 

Jag är glad över att killarna har hamnat på ställen, där dom trivs och där jag vet att dom har allt dom behöver. Å att få prata med dom en gång i veckan och höra om allt som hänt under veckan. Jag blir så full i skratt med, när Mälwin försöker lära mig spanska och till nästa gång vi pratar så har jag glömt alltihop. Förutom en fras och det är "Mama es la mejor" och det betyder mamma är bäst. Fast det var i och för sig jag som försökte lära honom den, efter att ha läst det i hans spanskalexikon.

Jag är så glad över att jag och Jessika har fått en bra relation och att vi kan prata om allt. Men det bästa är ändå att vi har samma humor, så det blir ofta en massa skratt här på helgerna, när hon är här. Det är en väldigt stor skillnad på att ha vuxna barn och små barn. Det blir något helt annat.

Mina barn är hela mitt liv och mitt hjärta.

Jag är också glad över vår lilla Hazzan, han kom till oss i precis rätt tid. Jag behövde verkligen någon att tjöta på, på dagarna och jag behövde dessutom någon att pyssla om. Så han är bortskämd med både kärlek, lek och mat. Jag diskar ur hans skålar 3 ggr om dagen och sen har vi lek tid varje dag. Jag är livrädd för hur han kommer att reagera, den dagen jag börjar jobba. Jag försöker övertala Robban att vi ska skaffa en hankatt till, en liten Stefan. För att Hazzan inte ska känna sig ensam, när den dagen kommer. Men Robban är inte lika pigg på det, så det blir nog ingen liten Stefan för mig.

Att få leva ihop med Robban gör mig lycklig på riktigt, tänk vilken tur jag har som fått lyckan att dela mitt liv med min bästa vän. Att jag har mött han, som älskar mig, när jag är som bäst, men älskar mig ännu mer, när jag är som värst. Jag älskar att han kan höra vad jag säger, när jag knappt gör det själv.

Jag vet en gång, när jag inte mådde så bra och jag hade jätte svårt för att prata. Å jag skulle säga något till Jessika men hon hörde inte va jag sa, så Robban översatte till henne. Å jag började stortjuta och sa att fan va jag älskar dig, för du hör vad jag säger, när jag knappt hör det själv! Jessika bara aaaaawwww mamma va söt du är. Sen blev det en gruppkram för att trösta mig.

Jag är också glad för att alla mina barn, säger att dom älskar Robban, till honom. Å då känns det ännu mer rätt.

Jag är glad över att jag går hos psykologen och gör framsteg där.

Jag är lycklig över att det äntligen är igång med umgänget med barnen.

Jag är tacksam över att ha ett fint hem.

Jag är tacksam över att jag får äta mig mätt varje dag.

Jag är tacksam över att Gunnar är Stinas pappa och att han är en nära vän till oss.

Jag har en hel massa andra saker att vara tacksam och lycklig för men skulle jag skriva om det här, så skulle jag nog aldrig sluta skriva.

Tack för att ni läser.

Puss och kram och kärlek.

✌️❤️🏳️‍🌈


                          **.                                  

Äldre inlägg